Människor – intryck – tankar ….. intressant att betrakta sig själv utifrån ….. inre kompass och förväntningar

En natt i veckan, men nu är jag helt sjukskriven. Tröttheten, den förlamande tröttheten håller på att knäcka mig.

Magen känns bättre nu. Myrkrypen finns där, men tröttheten.

 

Idag har jag haft feberkänsla, varit mycket trött och haft ont i huvudet.

Psykiskt? Influensa?

Influensa p g a att gardet är sänkt p g a psykiskt stim.

 

Tvivlet. Detta tvivel på mig själv. Skulle sätta EKG, visste att jag sätter en elektrod till vänster om höger bröstvårta, en annan på höger dito.

Men inte för nära, då blir det fel.

Sedan bygga på med elektroder runt hjärtat. Koppla på sladdarna med olika färg.

Koppla upp så man ser EKG-kurvan på den löstagbara skärmen. Skicka in svar till närmaste sjukhus hjärtavdelning.

 

Men en glasskiva i min själ, i mitt inre blockerade kunskapen från att komma ut, men jag lyckades slå hål på skivan med en syl.

En syl har mycket kraft på liten yta, till skillnad från ett platt brännbollsträ (spelas det brännboll nu för tiden?)

 

Likaså kan jag köra bil, men när ångestens djävulska knep kom på mig så körde jag sakta och försiktigt som en amatör.

 

Denna kamp med Bill och Bull; säkert är det den som sliter.

Är jag på Slommis så går jag igenom: Gjorde jag rätt nu? Skulle jag gjort så? Skulle jag gjort si?

Är jag hemma så grämer jag mig över att jag inte klarar av att jobba och Bill och Bull får makten över mig. De har ett övertag.

 

Att sakta försöka att bryta ner mig, det är lömskt, falskt och äckligt. Nu kan säkert dessa symtom jag har nu vara psykiska. Tröttheten då.

 

Tränar jag eller inte. Mår jag bättre eller sämre. Är det solsken eller regn. Jag är lika trött för det.

Är det något i det sociala som ska ändras på?

Biverkning av medicinerna?

Sköldkörteln?

100 procent psykiskt?

 

Jag är övertygad om att KBT och hypnos än gång för alla kommer att förändra mig positivt.

Men jag fick ju KBT i Kalmar, men det verkar inte ha hjälp?

Jo, den KBT:n tog bort lite damm och mögel och smuts i mitt inre. Men jag var i de miljöer, Kalmar och Öland, där problemen började.

Hjärnan registrerade detta och kunde inte vara lugn och trygg.

 

Att vara som en amerikansk soldat i Afghanistan; man är i fiendeland, samtidigt som det finns vänner runt omkring.

Här i Mjölby har soldaten kommit hem till USA igen. Jag känner mig mer trygg och avslappnad här.

Inga gamla hjulspår som ett hjälplöst, behovskrävande offer

utan Björn som en vuxen man med problem som GÅR ATT LÖSA!!!!!!!

 

Vem har inte det? Problem alltså.

För en gående person går det snabbt att ta ut pengar i en bankomat, men sitter man i rullstol är det besvärligt.

Lider man av hjärtbesvär och högt blodtryck så kan varje dag vara en plåga med alla nyheter som sköljer över en, ofta negativa.

Tiden. Jag tror att det är tiden som är en bra medicin.

DET ÄR A OCH O ATT BEHÅLLA VUXENROLLEN – INTE FÖRSKJUTAS TILL ETT BARN SOM MÅSTE HA HJÄLP MED ALLT. NEJ, NEJ, NEJ!!!!

 

MEN jag tycker att jag slösar på samhällets och Slommis (vilken nytta har de av en anställd som är sjuk?) och FK:s resurser. Bill och Bull är igång.

 

Det känns som att jag kör bil med handbromsen i hela tiden eller i några fall lättar handbromsen. Men jag SKA och VILL släppa upp handbromsen helt.

 

Det är intressant, väldigt intressant, att betrakta mig, min kropp och själ utifrån. Kroppen som ett paket, stoppa i mediciner, jobba med själen.

 

Kroppen och dess reaktioner. Omgivningens reaktioner. Allt är såå spännande att se och lära av.

Människans mekanismer, socialt beteende och hur man betraktar sig själ och omgivningen och vice versa.

 

Sociologiskt intressant. Parkinsonpatienters mimik påverkas av sjukdomen och de kan se tjuriga och arga ut. Hur betraktas de av omgivningen på stan?  Det är en jäklig sjukdom.

Kroppsspråk, hållning och tal, gester och kläder – allt påverka hur vi betraktar varandra.

 

Vilken roll spelar dialekterna – varför vi nu måste ha olika dialekter – för våra intryck?

 

Människor som möter människor. Varje möte är intressant. Varje möte är unikt. Varje möte kan sluta hur som helst.

Vilka förväntningar har människor på varandra?

Vilka inre kompasser styr?

Nu verkar det som att jag gnäller och gnäller och tjatar och tjatar om att jag tjatar.

 

MEN för varje dag är jag påverkad av det som sker, inne i mig, runt mig och med mig.

 

Intressant att följa hur måendet går i vågor, men att dessa vågor håller på att klinga av.

 

Att försöka analysera vad det är som för mitt liv framåt, att plocka ut dessa russin i livets kaka, är ett detektivjobb, men kul och lärorikt.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: