Märkt: Medlidande
Skoldådet i Malmö …. samhället …. skolan
Fruktansvärt!! Skoldådet i Malmö. En 18-årig som mönstrat, men fick inte rycka in i lumpen. Ligger orsaken i dådet där i orsaken till att han inte fick göra lumpen? Psykologerna är hårda för att utröna om man är tillräckligt stark för att brytas ned och byggas upp och höra befäl skrika på en.
Det är tydligen en bra pedagogik att skrika och ta kontroll. Bryta ner och bygga upp.
Nåväl, gärningsmannen ringde själv till polisen. Var det en akut psykos? Var det ett inre tvång? Annan psykisk ohälsa?
Många unga mår inte bra. Vad säger det om samhället vi lever i? Mådde unga dåligt på 1500-talet? På 1800-talet? På 1950-talet? Är det något i samhället som leder till att fler och fler skjutningar sker och som även drabbas skolor? Sverige liknar USA. Mer och mer.
Ungas hälsa, en doktor på vårdcentral sa sig vara intresserad av kvinnors eller unga kvinnors unga hälsa och gjorde? en gynundersökning på ung kvinna, som inte var motiverad. Äckligt? Ja, om det var så.
I dagens samhälle är vi bundna av våra mobiltelefoner, av Facebook, Instagram med mera. Sociala medier är en aktiv del i vårt samhälle. Mobilt bankid kräver att vi har en mobil. Stress över att vara nåbar och att vara uppdaterad. Hot och andra brott via sociala medier sker.
Det finns i dagens samhälle så mycket att göra utöver skolan. Föräldrar som stressar och pressar för att få tiden och ekonomin att räcka till. Planera för barnen, kanske varannan vecka.
Kommer det att dödas igen på skolor i Sverige? Tyvärr, tror jag det. Malmö verkar extra hårt drabbat. Saknas en grundtrygghet? Saknas det någon som försöker förklara varför världen ser ut som den gör? Saknas det någon som förklarar att man duger som man är oavsett hur man ser ut?
En känsla jag har är att samhället har blivit mer individualiserat och ytligt. Att de egna framgångarna sker på bekostnad av gruppens. Vi är alla olika och samhället – direkt eller indirekt – markerar vad som är accepterat eller inte accepterat rörande personlighet, utseende och intressen. Oskrivna lagar. En egen oskriven lagbok som styr samhället.
Likt de mer eller mindre hemliga sällskap och ordenssällskap som finns i Sverige?
Ska man visa medlidande med gärningspersoner?
Apropå skolan, skulle det underlätta att göra den frivillig? Inget samband med morden i Malmö, utan en reflektion rörande skolan. Skulle eleverna och skolan må bra av att ha samma stränghet som fanns i skolan förr, där man stod upp innan läraren sa Varsågod och sitt, där man kom i tid, var tyst och mobiler fanns inte då? Förr var det tillåtet med aga, men det är inte det jag tänker på.
X för dåligt uppförande, O för sen ankomst, I för glömt böcker eller annat material. Fanns det när jag gick i högstadiet i Mörbylånga. Då mobbades jag av elever och lärare, men där visade lärare och rektorer mig stöd i det jobbiga och markerade mot lärare och elever.
På mellanstadiet, lärare saknade fullständigt pedagogik och kunde inte hantera mobbing. Det var jag som var konstig och annorlunda. Ändock var en lärare kyrkvärd. Men, men vi är inte mer än människor.
Vad vi säger eller inte säger, hur vi agerar eller inte agerar … det påverkar oss. På gott och ont. Även relationen patient-personal påverkas av detta.
Frånvarande föräldrar, alkohol och våld i familjen var kanske orsaker. Lärare hade favorit elever, speciellt en lärare, Y, hon var oerhört opedagogisk. Men hur kan skolan fånga upp trasiga elever; mobbare och mobbade?
Skolhälsovården borde byggas ut och mer/bättre samarbete med BUP = Barn – och ungdomspsykiatrin. Och med föräldrarna.
A påverkar B som påverkar C – allt hör ihop likt domino eller likt lampor i julgransbelysning, funkar inte en lampa funkar ingen. Skulle strukturerad och sträng skolgång och att tjejer, killar, hen, transpersoner rycker in i lumpen; skulle det skapa ett tryggare samhälle?
Jesus, Lina, Israel och Paulus …. NU mår jag bättre!!!
Lyssnar på PEPPARKAKSHUSET av Carin Gerhardsen. Den handlar om mobbing och om mord utförda av den som mobbats. Rejäl mobbing och förnedring där fröken såg men gjorde ingenting.
PEPPARKAKSHUSET är verkligen en bra deckare. Verkligen!!!
Påminner om min egen barndom. Har aldrig skadat eller mördat någon dock.
Mobbing. På högstadiet mobbades en norrman hårt. På idrottsdag jagades han av mobben. Lärarna gjorde ingenting. Jag försökte hjälpa norrmannen.
Blev själv brutalt mobbad fysiskt (slag, knuffar), psykiskt (tillmälen) och socialt (utanförskap).
Lärare stödde aktivt mobbarna eller gjorde inget åt det. Det var riktigt dåliga lärarinsatser!!!! De ringde inte upp mobbarnas föräldrar. Jag fick skylla mig själv!! VARFÖR?!!
Mamma ringde upp föräldrar. En del tog det på allvar och pratade med sin barn, men det hjälpte inte. Andra förnekade att deras barn mobbat. Dåligt föräldrarskap? Eller en försvarsmekanism? Eller både ock?
Fick träna motorik med en psykolog. Lärarna ansåg att jag var ett efterblivet, annorlunda barn och att det är klart att sådana blir mobbade.
Som sagt: riktigt dåliga lärarinsatser.
Jag hade ofta ont i magen och spydde. Var hemma mycket. Lärare brydde sig inte. Sa föraktfullt, ”Dig känner jag igen”, när jag kom till skolan. Lärarna brydde sig inte om varför jag var hemma. Tyckte säkert det var skönt att slippa mig.
Öland på 80-talet och 90-talet. Samt Kalmar på 90-talet (en del av mobbarna gick i samma klass som mig plus nya mobbare).
En och en var mobbarna snälla och lite underdåniga som om de skämdes. Ibland refererade de till i grupp vad vi pratat om mellan fyra ögon.
Mobbar man så är man inte nöjd med sig själv. Man gillar inte sig själv.
Men en norrman och jag ska ju inte lida för det!!!
Spydigheter, lögner och våld var vardagsmat…
Efter gymnasiet hade jag mycket ångest och gick och gick i trasiga kläder och luktade svett… var deppig …. blev emellanåt rejält deprimerad och fick mediciner.
Många unga som är deppiga vill blåsa skallen av sig eller dränka sig. En del vill svälja klorin eller hoppa från exempelvis Ölandsbron eller Öresundsbron …. tragiskt!!! Allt lägre ner i åldrarna….
Nu är det bättre….. när jag blir deprimerad blir jag blir trött….
Gjorde anatomitentan i går, märkte att jag missat att läsa vissa delar, så den får jag göra om. Nu när hjärnan är frisläppt från tankar och funderingar så fastnar saker bättre.
Ingen katastrof om jag får göra om den. Är inte dum i huvudet, men när ångesten tar utrymme i hjärnan finns det inte plats.
Farmakologi-tenta i januari. Samt två inlämningsuppgifter i kursen Hälsa. Jag har fått ett individuellt schema på skolan då jag varit sjuk under praktiken.
Var det stress som satte sig fysiskt? Jämförde jag mig med den andra killen som jag gick med? Kanske. Önskade jag att jag skulle vara lika ung som honom och att saker och ting varit ogjort? Ja.
Men det går ju inte.
Tvivlar jag på att jag klarar av att bli sjuksköterska? Ja, det är motigt. Men jag bör vara i fas hösten 2018. Jönköpings Universitet är fantastiskt. Vilket stöd!!
Praktikerna har annars gått mycket bra. Men jag tvivlar på att jag duger som sjuksköterska.
Dessa texter läser jag eller lyssnar på när det är svårt eller känns svårt:
1. Jesus sade: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.
Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”
2. Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
sjärnan ej på himlafästet
fågeln ej i kända nästet.
Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.
Ingen nöd och ingen lycka,
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.
Gläd dig då, du lilla skara:
Jakobs Gud skall dig bevara.
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.
Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnets sanna väl allena.
Text: Linda Sandell-Berg
3. O Jesus, du som frälsar,
du är de svagas tröst.
Dig, glädjesol, vi hälsar.
Värm upp vårt kalla bröst.
Gjut kärlekseld i hjärta,
förnya själ och håg.
Vänd bort all sorg och smärta
som på vårt sinne låg.
Den blomstertid nu kommer, vers fyra Text: Israel Kolmodin
Under stora delar av mobbingtiden kändes det som att Gud bar mina smärtor och att Den helige ande blåste hoppets vind över mig. Det var sorg och jobbigt, någonstans i det mörka kände jag att någon bar mig.
Jag har förlåtit mobbarna, de kunde inte prestera bättre just då. De hatade sig själva och hatet gick ut över mig. Försöker göra det goda. Inte tänka på hämnd eller att det ska gå mobbarna illa.
”Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.
Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren.
Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.
Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet.
Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte.
Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka.
Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor.
Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.
Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.
Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud.
Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”
Ur Romarbrevet kapitel 12, verserna 9-21. Paulus.
Har det varit lätt att inte hata mobbarna? Nej, har tyckt att de varit ena jävla svin och har hoppats att det ska gå riktigt illa i livet för de djävlarna.
Med samma mått som de begått övergrepp mot mig önskade jag att de skulle drabbas.
Men sedan sjönk det in en frisk våg av medlidande med dem och jag kunde lita på att Herren har burit mig och bär mig.
En dröm hade varit att jag redan har stadgat mig, varit utbildad och jobbar. Utifrån denna dröm så är det ständigt uppförsbacke. Och jag påminns om det förflutna. Om inte mobbingen hade skett …..
”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.”
Tillfällig storm i mitt inre – kamera – mögel – andra halvlek – missat mål innan match – ankdamm-prio 1
Sov länge idag. Det var skönt. Det har stormat i mitt inre. Skriver inte detta för att få medlidande utan för att bara beskriva hur det är.
Kroppen är nu i ett läge där den är mitt i mellan:
Björn som psykpatient som får mediciner och Björn som frisk man som jobbar och pluggar.
Sakta rinner det gamla ur mig, men de gamla är så fast rotat. Som mögel i tapeten är det tramsiga, det tjatiga, det jobbiga. Nu börjar mögelsaneringen.
SÅ LÄNGE DETTA MÖGEL FINNS I MIG KLARAR JAG INTE AV ETT JOBB ELLER STUDIER.
Jag mår bra. Vilar och samlar energi nu. Ser med tillförsikt på livet. Så ska det vara. MEN – alltid detta MEN – nu är inte livet så lätt.
Möglet. Detta mögel.
Har varit fullproppad dem allsköns piller och därför varit i många arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Om man backar bandet skulle jag dels inte ha fått så mycket mediciner och dels redan då fått regelbunden hjälp att lossa de dåliga minnena från mitt minneskort i hjärnan.
I min fina kamera kan man direkt radera bilder som blir fel. Så skulle jag vilja ha mitt minneskort i hjärnan. Dåliga bilder – direkt bort.
VARFÖR I HERRENS NAMN LÅTER JAG DET GAMLA PLÅGA MIG? VARFÖR INTE BARA SLÄPPA DET OCH GÅ VIDARE?
Nä, det är alltför integrerat i mig. I varje droppe blod, i varje cell, i varje bit benmärg – finns det detta. Ska det alltid vara så?
Nej, men man ska komma ihåg att detta är en process över tid. Små steg.
HUR FANKEN SKA JAG KLARA AV JOBB OCH SÅ DÅ?
Mina övningar:
Varje kväll säger jag till mig själv ”Jag klarar av att …… ”
Lyssnar på cd:s med avslappningsmusik och spår som hjälper.
Böcker och cd:s om självkänsla med mera i alla ära – kan man inte ta till sig det är det meningslöst. Man måste dels vilja och dels ha så pass klart sinne att man låter budskapet tränga in och förvandla.
För varje inandning: In med kraft och inre kraft. För varje utandning: Ut med det gamla och tråkiga.
Det är ingen trollkonst att svinga ett spö och så …. det tar tid. Men skulle inte jag varit fri från demonerna nu? Det tycker jag.
Jag har gjort samma dumhet om och om igen – tills nu. Istället för att ladda energi så har jag rusat på. Det blev inte bättre.
Nu så försöker jag att vila genom att titta på Stefan och Krister-gängets stolligheter. Virus i bataljonen och Oss bröder emellan är sååå roliga, stolliga och samhällsbeskrivande.
Skratt förlänger livet och det läker. En oerhört kompetent vän bad för mig.
Jag är sååå in i baljan sugen på att jobba. Men hinder i vägen stoppar mig. Kan jag använda dessa hinder för att bli en bättre arbetstagare?
Jävligt surt och segt och djävligt. Men nu är det slut på första halvlek i mitt liv och dags för andra delen: en del fylld med glädje, hopp och kärlek.
Annars är risken stor att jag får gå här i ankdammen och känna att jag vill mycket kan det – men mentalt är jag inte tillräckligt trygg med min förmåga.
Tänker att jag som spelare missar mål redan innan matchen.
Ankdammen. Statistiskt sett kommer det att misslyckas nu med. Men är det sanningen.
Nej, enskilda händelser bildar mönster. Men när mormor eller farmor sydde fel, så tog de bort stygnen och gjorde ett rätt mönster av trådarna.
På samma sätt är det med mig. Felaktiga mönster ska göras om och ”sys rätt”.
Prio 1: ta mig ur ankdammen, torka mig torr och gå vidare i livet. Små vaggande anksteg upp ur dammen…..
Inga kvacksalvare som ska hjälpa mig, antruten som jag är över att, som det verkar ibland, slita för jäves. Det vet i fåglarna hur det kommer att gå – mer än att det går bra.
– Gäss, det går bra. Nu har det vänt!! kommer jag att utbrista så att jag håller på att storkna.
Vet inte vad jag kommer att hamna och bygga mina bopålar. Falkenberg?
Nu ska jag snart dricka lite te och en smörgås. Vad ska jag ha som pålägg?
Är jag en egoistisk människa? Att inte döma och värdera. Acceptans. Björn rekomenderar en mindfulness övning.
Jag njuter av att bara vara människa.
Följande övning är en av mina favoriter, hämtad från medveten närvaro-kursen:
1. Jag sätter mig tillrätta och blundar.
2. Sedan beskriver jag rummet jag sitter. Hur jag sitter. Var jag sitter. Samt hur jag är klädd.
3. Uppmärksamheten styrs sedan över på de ljud som jag hör i rummet och utanför.
4. Sedan berättar jag för mig själv vem jag är. Vad jag heter. Hur gammal jag är. Vad jag bor. Vad jag arbetar med.
5. Jag riktar uppmärksamheten till min kropp. Kliar det? Spänner det? Gör det ont någonstans? Hunger eller mättnadskänsla. Trötthet eller är jag pigg?
Fokus på andning och hjärta.
6. Uppmärksamhet mot känslorna. Glädje? Ledsenhet? Rädsla? Ilska? Skam? Skuld? Nyfikenhet?
7. Mina tankar och bilder jag har. Fokus på dem.
8. Sedan styr jag uppmärksamheten mot de roller jag har i mitt liv: son, broder, kristen, deltagare i en grupp, Smedbybo..jag försöker sedan tänka på alla människor som jag möter i dessa roller och försöker att se dem framför mig.
9. Ge mig själv ett erkännande för min strävan att skapa mening i mitt och andras liv. Det är inte säkert att det lyckas, men strävan finns.
10. Avslutningsvis ger jag mig en klapp på handen och kommer tillbaka till rummet.
Problemet för mig är att jag inte har accepterat verkligheten utan drömt mig bort och fantiserat att allt är bättre. Alternativt tagit lugnande piller för att kortsiktigt ”må bättre”.
Tankar från mindfulness-kursen och mina tankar runt det:
Smärta som ältas kan bli ett lidande. För att slippa lidande enligt mindfulness krävs att man helt och hållet accepterar det som det är. Sluta kämpa emot.
Smärta blir ett lidande när man vägrar att acceptera den.
Jag har velat komma förbi det jobbiga och slitiga med ångest och depressioner som gjort mig låg. Men för att komma ur svårigheter måste man acceptera dem.
Det innebär inte att man tycker det är roligt eller bra att det finns utan acceptansen gäller situationen som den är.
Jag kan välj att acceptera mitt liv som det är just nu och försöka att förändra det som går att förändra. Eller så kan jag välja ”avvisa-verkligheten-vägen”.
Det är väldigt svårt, men ett nödvändigt ont att acceptera verkligheten:
* Jag kommer inte att jobba inom ambulanssjukvård eller annan sjukvård även om jag är utbildad undersköterska.
* Har inte gjort lumpen och där har jag missar något.
* Relationer och att träffa någon tar tid.
* Just nu ser jag ut som jag gör. Vill jag gå ner i vikt gör jag det.
Men verkligheten innehåller även allt det jag är bra på!!
På grund av jantelagen och/eller på grund av andra orsaker så ser jag dem inte lika tydligt som allt det jag inte är eller har.
Människor kompletterar varandra just för att vi är olika. Tidigare har jag, när jag var risig och opigg, överfört alla positiva egenskaper på andra.
Själv tog jag på mig det negativa på mina axlar.
Om jag tänker ”Jag är jätte ful och klumpig och eländig!!” så ser jag eländig ut när jag tittar mig i badrumsspegeln. Om jag däremot tänker ”Vilken trevlig och härlig kille jag ser!!” framför spegeln så ser jag härlig ut när jag tittar mig i spegeln.
Andra har åsikter om hur vi ser ut och ska se ut. Av elakhet? Jag, vet inte, men det är väldigt farligt att dela in folk efter utseende. Därför att då tar vissa människor sig friheten att dela in folk i fula och snygga.
Jag tänker att baksidan av detta är att folk inte kan leva upp till dessa idel som man tar som sanning. Ätstörningar, självmord – och självmordsförsök och missbruk är den andra sidan av dessa fixeringar.
Acceptans. Jag accepterar inte samhällets skönhetsfixering och jag accepterar att jag inte accepterar den.
Sedan retar jag mig på detta ytliga och blir irriterad och arg, därför återkommer jag till detta titt som tätt.
Samtidigt som dessa vilsna, ytliga själar håller på att gå förlorade i samhällets ytlighetskarusell och jag lider med dem.
Världen är inte rättvis och ibland/ofta styrs den inte av sunt förnuft utan av idioti, ytlighet, dumhet och ondska.
Men världen kommer aldrig att bli 100 procent perfekt. Acceptans för detta. Men det är riktigt svårt.
När man ser offer efter offer från grymma massakrar är det svårt att inte bli berörd. Att bli berörd och visa medlidande är just att lida med de skadade, sörjande och drabbade.
Helt naturligt och mänskligt.
Sedan får man försöka tänka att någon någonstans kämpar för att de ska få upprättelse.
Genom att skänka kläder och pengar till biståndsorganisationer eller att skriva insändare eller skriva brev till myndigheter och beslutsfattare så gör man något gott.
Likaså att gå med i ett politiskt parti eller i någon organisation.
Ibland kan jag känna att jag inte har ställt upp tillräckligt.
En vän som förlorat en anhörig. Någon som mår dåligt. En annan som på andra sätt har det svårt…på grund av egna bekymmer har jag inte haft ork eller kraft att kunna agera.
Fast jag egentligen mår betydligt bättre än dem.
Då brukar jag tänka ”Är jag en egoistisk människa?!! En falsk människa som säger att han vill hjälpa men när det kommer till kritan gör jag ingenting utan att tänka på egna bekymmer?!!”.
Men jag ska inte döma mig själv så hårt. Eller?
Inte heller döma mig för att jag i vanlig ordning skriver långa blogginlägg.
Sorg och saknad, gråt och att ta avsked, tomrum, ljusa minnen och glädje
Idag läste jag dödsannonsen för min vän från föreningslivet som avlidit. Det var en rörande vacker annons och jag var nära att falla i gråt. Mina tankar går helhjärtat till maken med barn och barnbarn!!
Döden brukar skapa en tomhet. Livet förändras mer påtagligt, ett tomrum som kan bli svårt att fylla och de efterlevande får leva på ljusa minnen av den avlidna.
Att visa sina känslor vid det sista jordiska avskedet, att få gråta och minnas är en viktig del i sorgeprocessen.
Sorg kan handla om en misslyckad relation, om själsliga sår som man fått genom livet eller genom medlidande med lidande i sin närhet, i samma land eller i andra länder.
Sårade känslor märker oss människor. Spontant vill vi ge igen med samma mynt för att skapa balans.
Om flera skadade själar, vars ägare lever i otrygghet, kärlekslöshet och i en miljö med drog – och spritproblem, ger sig på en oskyldig människa och mobbar denna stenhårt. Då finns det bara offer.
Mobbad och mobbare vävs ihop till offer. Den mobbade kan bli mobbare då allt måste pysa ut, all, all smärta, såsom för de ursprungliga mobbarna. Så var det för mig under skoltiden, men det har inte alltid varit lätt att förlåta.
Det tog för mig många år. Jag tänkte att vad härligt det skulle vara att få se dessa människor lida, att få klippa till dem eller att stämma dem. Sakta, sakta gick det upp för mig att de kunde inte prestera bättre i den situationen.
Mitt hat ersattes med medlidande, sorg för deras skull och ledsamhet över dessa tragiska människoöden som behövde ta ut allt detta på någon, mig. Jag fick agera stötdämpare.
Dessbättre verkar alla mobbare ha klarat sig bra i livet utan att ha hamnat i missbruk eller kriminalitet. Vad glädjande att de har hittat balans i sina liv!!!
Just mobbingen har trubbat av mina sociala färdigheter och tilliten till andra. En del av livet försvann genom den smärta och ångest jag fick genomlida, men andra delar av livet, som skulle varit oupptäckta, kom till mig i stället.
Sedan är det naturligtvis oerhört viktigt att skolpersonal, inte bara lärare som överöses med administration och mycket annat, får en gedigen utbildning i att upptäcka mobbning.
Att det finns en handlingsplan mot mobbing är väldigt viktigt!! Sedan gäller det att skolhälsovården inte är så nedmonterad att de vilsna, tragiska själarna inte kan få hjälp att inse och bryta sin destruktivitet.
Väldigt många har varit nervösa inför skolstarten. De har haft dåliga erfarenheter av skolan (inte bara mobbing utan stress och mycket annat som påverkar en negativt).
Detta att bryta upp från något, den gamla skolan och klassen, och börja en ny fas i livet, den nya skolan, i en ny klass kan skapa sorg.
Varje avsked och avslut av det trygga skapar oro. När det är dags att rycka in i lumpen. När man flyttar hemifrån. Även roliga saker som att gifta sig eller bli förälder kan skapa oro och sorg.
Kärlek och sorg. Dessa två motsatser. Om man inte har älskat någon eller något känner man ingen sorg vid exempelvis eller en flytt.
Sorg när någon avlidit. Det spelar ingen roll om man är troende på Gud eller inte eller hur länge man varit troende. Sorgen finns där. Saknaden över någon när och kär som är borta från det jordiska.
För mig känns det, mitt i all sorg och mörker, tryggt att veta att vi, enligt vår tro, en dag ska slippa plågor och lidande och fira nattvard med glädjens ursprung, Gud. Där vi träffar alla de som gått före oss dit.
Glädje och sorg. De stora komponenterna i våra liv. En del får mer av det ena än det andra. Gör detta att vissa är mer olyckliga än andra eller gäller det att skapa glädje i det som man har just nu?
Fanny tax tycker nog att jag ska ägna kvällen åt att klappa henne. Hennes matte är oerhört snäll som låtit oss ta hand om Fanny!!! Taxen har givit mig glädje i min sorg och i alla de mentala ärr som jag har.
Ibland slås jag av att jag kanske bloggar för mycket, för ofta. Men det är svårt att låta bli. Vad tycker du?
En del gånger bloggar jag efter något som berört mig starkt, såsom detta inläggets tillkomst.
Jag är mycket tacksam och glad över de positiva reaktioner som jag fått rörande mina blogginlägg!!!
Mina tankarna går nu oavkortat till alla dem som lider, sörjer någon avliden eller någon som ligger inför döden och till alla dem som behandlar och tröstar!!
bgbloggare 